Bl.a. saxat ur den klassiska polska läroboken i dans
författad av Marian Wieczysty (1902-1986) ISBN 83-224-0302-X
Tangons absoluta urhem kan – i likhet med så många latindanser och karibiska danser faktiskt spåras bakåt ända till Afrika! Det var med slavhandeln som danser, sånger och rytmer tog sig över till Antillerna och till Sydamerika, i mitten av 1500-talet och under hela den tid som slavhandeln pågick.
Den argentinske författaren Eros Nicola Siri har forskat exceptionellt noggrant för att söka tangons ursprung. Han kom till den slutsatsen att själva ordet tango torde härröra från ordet tangano – en dans som de afrikanska slavarna förde med sig.
Tangon spreds härefter av svarta som förflyttades från Cuba och Haiti till Argentina i trakten av Rio de la Plata. Dessa svarta dansade på gatorna och höll ofta s.k. tangoparader, varvid de dansade till trummors rytm. Denna ”konvulsiviska” dans kallades ”candombe”, och dansarna sjöng om och om igen en refräng som inleddes med orden ”cum-tan-go…”.
Kreoler och invandrare dansade på sitt eget sätt med de svartas synkoperade rytmer blandade med spanska melodier. Genom en inblandning av gauchos (argentinska cowboys) som spelade på sina gitarrer och spanska mjuka melodier uppstod så milonga, vilken i sin tur ”tempererades” med söta och sentimentala melodier från den kubanska habaneran, vars knyckiga rytm man lätt igenkänner i Evert Taube’s melodi ”Flickan från Havanna”.
Så föddes den riktiga argentinska tangon. Orkestrarna spelade på gitarrer och på små lådliknande knappdragspel s.k. bandeoner, det typiska ”argentinska” dragspelet som i själva verket ursprungligen tillverkades av en tysk fabrik. Märket hette ”Band Union” som med förvanskat uttal blivit till bandeon.
Typiskt för den argeninska tangomusik är att bandeonspelaren liksom stöter till dragspelet med sitt knä så att det typiska, nästan agressiva staccatot bildas.
Tangons förespråkare gjorde i stället gällande att den var nyttig för hjärta och blodcirkulation samt muskler och att den ledde till bättre kroppshållning, rörlighet och grace.
Trots att tangon var utsatt för så många angrepp sökte den sig så småningom in bland de högre samhällsklasserna. Omkring år 1910-1915 fanns det nästan varje dag notiser om tango den tidens dagspress.
”Det som vi skall dansa i vinter är en argentinsk dans”, stod det att läsa i tidningen Le Figaro i Paris den 10 januari 1911. Två veckor senare var tangon i full gång. Ingen parisare med självaktning underlät att lära sig den ”nya dansen” som då i och för sig redan var känd sedan flera år tillbaka.
En tangofeber svepte från USA i väst till Ryssland i öst.
År 1913, i London, publicerade den engelska danslärarinnan Gladys Beattie Grozier en bok med titeln The Tango and How to Dance It Boken bidrog i hög grad till att popularisera tangon.
År 1914 gjorde Vernon Castle tangon ännu populärare, och gjorde gällande att tangon var inte bara en dans, utan en stil. Sedan kom stumfilmens Rudolf Valentino och gjorde tangon ännu mera känd. Tyvärr hade Valentinos tango inte särskilt mycket med argentinsk tango att göra, och på biografena i Buenos Aires skrattade argentinarna helt enkelt ut hans filmer.
År 1922 hölls The Tango Conference i London med bl.a. ca 300 engelska danslärare och många sakkunniga från hela världen.
Man fastställde bl.a. att 2/4-takten kunde hänföra sig till såväl Tango som Milonga, och man fastställde takten till ca 33 per minut, och att stegen skulle tas rakt och inte som i klassisk balett. Dessutom fastställde man flera figurer: promenade (paret i V-formad ställning invid varandra), media luna (pasos acompasados eller sentadas om uppreras fram och tillbaka) , el corté (avslutande steg som motsvarar argentinska tangons ”salidas”, dvs avslutning eller utgång ur en dansfigur samt Zmedia vuelta (ett slags snabba spinvändningar av den typ som föreommer i valsvändningar och som kan ses i tidiga stumfilmer från Buenos Aires
Sedan gick utvecklingen i rasande takt. Det engelska dansparet Frank och Peggy Spencer skapade en speciell, ettrig tangostil kring år 1930 som imponerade och kom att bli stilbildande för den europeiska tangon, denna av argentinska konässörer så avskydda stil.
Tangon skiljer sig på många sätt från de andra danserna. Bl.a. är själva fattningen annorlunda. Kavaljeren håller inte damen rakt framför sig utan mera åt höger sida. Högra armen placeras lägre än vanligt. I europeisk tango dock inte så lågt. Bägge parter sänker den fria armen och böjer den mera så att den pekar inåt. I den europeiska dock inte så markant vikt inåt. När kavaljeren rör sig framåt är det hans högra höft och skuldra som leder dansen. När han rör sig bakåt är det hans vänstra höft och skuldra som leder.
Tangon är en ljudlös dans. Foten skall alltid placeras i golvet med hel fot. I den europiska tangon dansas foten mera som ett steg klack-tå, så icke i argentinsk tango.
Om man betänker att tangon ursprungligen dansades på jordgolv resp. utlagda bastmattor i det gamla Argentina, så inser man att stegen inte dansades med samma glidande teknik som i engelsk ballroom-stil som ju är en ”parkettuell” dans.
